Hur ska det gå?
Ja ni.. nu har jag bara 2 ynka veckor kvar i dagvården,och jag känner mig ganska rädd inför hur det ska gå hemma sen. När jag blir helt "fri" från sjukhusets hjälp. Hur ska det gå egentligen? Måendet och ätandet går bra för tillfället, jag har bra med motivation och den här svackan har jag lyckats vända. Men vad händer om jag faller dit igen? Kommer jag klara att ta mig upp på egen hand? Jag är inte så himla säker på det. Ätstörningen är fruktansvärt stark när den väl har mig i sitt järngrepp och det är inte mycket som behövs för att man ska falla tillbaka igen och det skrämmer mig. Jag är rädd att sjukdomen bara ska rycka tag i mig när jag slutar i dagvården.
Men jag har ju lite hjälp ,jag har ju min kloka psykolog per ,jag har sjukgymnasten jag nu börjat gå hos, men det är 2 timmar i veckan, 2 små timmar på en hel vecka det är inte mycket. Från att ha haft hjälp 4 dagar i veckan från 8- 13.30 så blir det en rejäl omställning. Och jag är inte säker på att jag klarar det här, jag vill verkligen verkligen inte bli inlagd, det är det sista jag vill, och jag hoppas och ber till gudarna att det kommer gå bra, men allt känns så osäkert och skrämmande. Man klarar det inte själv, det är omöjligt att ta sig ur en ätsörning på egen hand och det ska man inte heller behöva. Det tar lång tid. Om bara en vecka var det ett helt år sen jag blev inlagd, kan ni förstå att det gått så fort? Och här står jag idag, inte alls så stark som jag trodde jag skulle va, jag står här och är långt ifrån frisk, det ända som skiljer är ett par kilon och ett lite sundare tänk. Men rösterna i huvudet dom är precis lika starka, bara att nu har jag lärt mig att hantera dom på ett lite bättre sätt, jag låter oftast inte känslorna gå ut över maten mera, men det är också på grund av att jag har hjälpen ifrån dagvården. Så ja jag är rädd. Jag tror inte jag är redo att släppas fri. Jag vill verkligen så himla gärna bli frisk, det vill jag, men jag tvivlar redan nu starkt på att det här kommer hålla på hemmaplan. Det var som sagt inte alls länge sen njag var i en stor svacka, och jag har precis börjat repa mig ifrån den.
Det är verkligen sjukt vilket otroligt jobb det behövs för att bli frisk ifrån anorexi. Ett dygnet runt jobb, varje dag.
Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite och hur läget faktiskt ligger till.
