Året 2014































Lite bilder från året 2014!
Ärligt talat, varför lägger du ut så många bilder där man ser hur SJUUUUKT mager du är!? Är det för att du söker uppmärksamhet pga det? Skäms du inte för hur du ser ut!? När jag var sådär mager ville jag absolut inte visa min kropp, gick i bylsiga byxor och alltid långärmat även om det var mitt i sommaren. Du borde verkligen be om att få bli inlagd så att du kan lägga på dig ett gäng kilon och tänka mer förnuftigt...bara ett tips för att rädda ditt liv från en som varit i samma sits.
Du som skriver anonymt om du har varit i samma sits själv borde du förstå att denna gör mer skada en nytta. Håll med om att det var väldigt onödigt, och för de ord som inte stärker Sara borde du hålla för dig själv.
Trodde att om man kunde nått om anorexi kommenterar man inte hur andra ser ut. Det var det första jag lärde mig ... 😡😡
Vissa ord försör mer en vad man anar.
Hej Sara!
Vi känner inte varandra, men jag vet vem du är genom lite olika sätt. Ska inte dra det nu för det är inte därför jag skriver. Jag och Amanda gick på dagvården i Motala tillsammans och kanske är det därför jag berörs lite extra av dig och ditt liv.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag kan förstå kluvenheten inför det liv du lever. Jag kan förstå den där viljan att bli frisk samtidigt som "viljan" att vara sjuk är så stark. För vem är man utan sin sjukdom? Vem finns kvar om jag blir frisk? Det enda som syns är ju att jag går upp i vikt, jag får en vad alla kallar "hälsosam vikt". Då är jag ju frisk och alla andra kommer se det.
Det ingen ser är att det fortfarande smärtar på insidan. Går jag upp i vikt så syns det inte längre.
Så vet jag att jag tänkte, och jag tänker inte ljuga och säga att det inte är så, men det är ändå annorlunda. När man är mitt uppe i anorexin, eller någon annan ätstörning/sjukdom, så är allting så skruvat. Allt jag såg var "fel". Ingen såg vad jag såg och jag blev så frustrerad! Varför kunde ingen förstå mig? Min hjärna blev helt knäpp och allting blev mer och mer skruvat ju mindre jag åt. Mitt uppe i det så reflekterade jag inte över det. Det var ju så mitt liv hade blivit. Och vägen därifrån är lång och smärtsam, du om någon vet ju det.
Du har redan gått rätt långt på din snåriga och tunga väg, och du har långt kvar ändå, men din insikt om att du är sjuk och att du trots den helvetiska anorexin har viljan att bli frisk säger mig att du kommer klara det. Du behöver rätt hjälp. Du behöver stöd av de som älskar dig.
Du behöver INTE de där knäppa anonyma kommentarerna som jag ser att du får. Jag har aldrig förstått varför man inte kan stå för vad man tycker.
Kommentarerna som är så elaka är inte sanna. Ingen som har befunnit sig i en ätstörning skulle uttrycka sig som den här ovan. INGEN.
Det hoppas jag du kan förstå trots smärtan orden ger dig.
Försök att ta åt dig av de många positiva kommentarerna du får! Du är värd dom!
I alla fall, det blev en lång kommentar men jag hoppas att du förstår vad jag vill säga!
Jag tror på att du kommer bli frisk. Det kommer inte vara lätt, men det kommer vara så värt det!
Ta hand om dig!
Och förresten tycker jag att du har fantastiskt vackra ögon! Dom ska du inte gömma :)
Kram// Helena
Måste bara säga, så himla bra skrivet av Helena. 👍
Tack Helena för att du tog dig tid att skriva en så klok kommentar😊👍 //Saras mamma
Jag är en tjej på 20 år som heter sara. Är just nu inlagd på vuxenpsyk i linköping, tampas med den hemska sjukdomen anorexi. Blev tvångsinlagd den 4 oktober 2013 med en vikt på 37,5 till mina 175 cm. Under två år har jag tappat hela 31 kg och samtidigt förlorat både min livsglädje och vänner. I den här bloggen skriver jag om mina dagar och mina känslor. Hur svårt det faktiskt är att kämpa vidare när man varje dag känner att man vill ge upp. Jag vill bli fri och jag vill bli frisk det finns det inga tvivel om. Följ med under min resa till ett fritt och lyckligt liv igen!