Snälla försök vara en god förebild åt dina vänner amanda och isabella.. tråkigt att de är på väg att gå samma öde tillmötes som dig.. Se det som ytterligare en drivkraft till att kämpa för att bli frisk. Jag tror på dig
Anonym (modigt): Men herregud, ska man tänka så så kan man väl lika gärna vända på det och säga att Amanda och Isabella är dåliga förebilder gentemot Sara när hon försöker bli frisk. Sara har väl tillräckligt att tänka på utan att behöva känna att hon måste va en förebild också. Ganska elakt att göra Amanda och Isabella till Saras problem när hon inte har några som helst skyldigheter. Även om hon bryr sig så är det inte hennes problem att ta tag i. Skulle du säga till nån som hade cancer att skärpa sig lite och sluta va så sjuk för att hen måste bara en bra förebild för andra patienter? Det är en sjukdom vi pratar om..
Jag är nyfiken på vem denna anonyma person är? Då det förmodligen är någon jag (vi) känner.. Jag anser att om man inte vågar stå för sin åsikt så ska man hålla den för sig själv. Varje person har sitt eget öde i sina händer och väljer sin egen väg att gå. Om jag eller Bella blir negativt påverkade av att läsa Saras blogg så är det vårat ansvar att inte klicka in här något mer. Jag är så trött på att höra att det är någon annans fel att någon annan blir sjuk. Yttre faktorer påverkar en och det kommer man aldrig komma ifrån men man kan aldrig skylla sin sjukdom på en annan människa. Precis som personen innan mig skrev så är det inte lätt. Det går inte bara att skärpa sig för någon annans skull. Då skulle vi nog allihopa gjort det för länge sedan. Och bara för att klargöra saker och ting så absolut, jag mår dåligt när mina vänner mår dåligt. Vilken vän gör inte det? Men det är inte samma sak som att jag skulle bli sjukare för att jag läser att Sara har en dålig dag eller lägger upp en helkroppsbild. Om det skulle trigga mig skulle jag inte gå in här något mer. Att hantera sin ätstörning är väldigt svårt. Att försöka bli frisk är ännu svårare. Ska man dessutom ha någon annans sjukdom på sitt samvete blir det omöjligt. Jag vet det eftersom jag många gånger fått veta att andra tyckte det var "mitt fel" att Sara började må dåligt. Det bröt verkligen ner mig. Jag har skuldsatt mig själv så länge för allt dåligt som hänt men jag inser att allting omöjligt kan vara mitt fel. Och jag inser även att för att hjälpa andra måste man nog kunna hjälpa sig själv först. Sara och jag var och är jättebra vänner, tyvärr har dåligt mående från bådas håll kommit mellan oss och vi träffad inte så ofta längre. Men jag vet alltid att hon aldrig skulle göra någonting för att försöka få mig att må sämre. Jag har slutat skuldbelägga mig själv för andras mående och försöker fokusera på mig själv och mina problem, bara det är nog jobbigt för mig. Så det är exakt vad jag tycker att även Sara ska göra. Fokusera på sig själv och strida sin egen strid. Vi ansvarar alla över våra egna liv.
Jag menade inte på något sätt något ont mot dig, tyckte bara det är så tråkigt att se att vare sig man vill eller kan man bli påverkad av andra runt omkring. Jag vet att alla ansvarar för sina egna liv och jag menade absolut inte att du eller någon annan gjort något fel, eller har något ansvar över någon annan. Jag vet att anorexia är en sjukdom, inget man själv väljer. Tänkte bara du kunde se det som en till motivationskälla för dig att kämpa vidare. Ber om ursäkt om du tog illa vid dig av det jag skrev, det var inte menat..
Jag är en tjej på 20 år som heter sara. Är just nu inlagd på vuxenpsyk i linköping, tampas med den hemska sjukdomen anorexi. Blev tvångsinlagd den 4 oktober 2013 med en vikt på 37,5 till mina 175 cm. Under två år har jag tappat hela 31 kg och samtidigt förlorat både min livsglädje och vänner. I den här bloggen skriver jag om mina dagar och mina känslor. Hur svårt det faktiskt är att kämpa vidare när man varje dag känner att man vill ge upp. Jag vill bli fri och jag vill bli frisk det finns det inga tvivel om. Följ med under min resa till ett fritt och lyckligt liv igen!
