Så himla deprimerad
Jag känner mig verkligen så jävla nere, vet inte varför men det känns bara som hela kroppen ger upp, ger upp hoppet. Jag ser bara mörkt idag och det är så himla jobbigt att må såhär. Speciellt när man inte vet vad man ska göra åt det. Bara sitter och glor i väggen och tänker och tänker. Tänker så mycket så jag vet inte ens vad jag tänker. Och det bidrar ju inte direkt till nån matlust men jag försöker äta så gott jag kan ändå, för att sluta äta gör ju inte saken bättre, men ibland känner jag bara att varför fortsätter jag kämpa? Varför fortsätter jag äta, när det ändå inte känns bättre. Suck vet bara inte vad jag ska ta mig till riktigt, och ensam känner jag mig, så fruktansvärt ensam.
idag har jag varit på vårdcentralen och tagit blodprov, sen skulle vi kolla blodtrycket men min arm va för smal för apparaten så det funkade inte, och den där jävla anorexin jublar i mig och säger yes! Och vad jag hatar den, vad jag hatar vad den gör med mig. Den får mig bara att vilja dö ibland. Hur fan kan den få mig till att känna ett lyckorus över att armen är för smal för att ta ett blodtryck?!! Vad är det för fel liksom.
Jag vill bara radera dessa år av sjukdom. Jag orkar inte ha det såhär. Jag har bara ett liv. Och jag vill inte att mitt liv ska bestå av ångest mörker och depression. Utan jag vill ju LEVA jag vill ju inget hellre. Men det verkar ju vara alldeles för mycket begärt, att Sara ska få må bra. Nej det finns ju inte på kartan just nu.
