saraljunggrens.blogg.se

Och jag räknar ner dagarna till Egypten...och nu är det BARA 14 DAGAR KVAAAAR!! Längtar så himla mycket till värmen! 

Jag ska inte ljuga jag är också extremt nervös ur ätstörningssynpunkt, hur det ska gå med maten, att visa sin kropp i bikini och tänk om jag blir magsjuk och får ångestattacker osv.. Ja det är mycket oro men jag försöker här verkligen tänka att jag istället ska vända på det hela, se det som ett stort steg i tillfrisknandet, att kunna njuta av god mat och trevligt sällskap. Att faktiskt bara strunta i dessa idiotiska tankar och NJUTA, ge min kropp vad den vill ha, utmana mig matmässigt, utnyttja att vi faktiskt har all inclusive, smaka av olika maträtter och goda efterrätter. Inte tänka på att det här kommer göra att jag går upp extremt mycket i vikt, för det är omöjligt. Alltså ärligt talat det är en vecka I hela mitt långa liv, och varför förstöra den? Nej här är en chans att verkligen gå emot ätstörningen och plocka fram Sara igen. Jag försöker vända på det hela. Alltså försöka se det som en väldigt spännande resa, och nu pratar jag inte bara om Egypten utan hela tillfrisknandet, att upptäcka nya sidor av mig själv, få fram mitt rätta jag igen. Utmana min kropp och hitta tillbaka till livsglädjen igen. Gå emot ångesten, faktiskt gå upp i vikt och inte bara halvdant utan att bara släppa på alla spärrar som håller mig tillbaka och göra det här nu. Jag har bara ett liv, och som jag hela tiden säger att jag kan alltid gå tillbaka till sjukdomen, men jag måste först gå hela vägen och verkligen bli frisk, inte bara ur viktsynpunkt även om det såklart måste finnas en normalvikt med i bilden. Men att uppleva ett liv där jag är fri, där jag bestämmer över mig själv och att inte ha den där lilla djävulen som knackar mig på axeln och säger att jag tog en potatis för mycket eller att jag inte ska äta. Jag ska ta kommandot över mitt liv, för det är bara jag som kan göra det. Jag måste bestämma mig för att inte lyssna till de röster i huvudet, för egentligen, dom har ingen makt, dessa tankar kan aldrig skada mig, det är bara tankar, som jag faktiskt inte behöver rätta mig efter även om det känns som det enda rätta för stunden. Tänk vad rebelliskt att bara skita i dom, göra uppror, demonstrera emot det, tänk vilken makt jag besitter egentligen, när man tänker efter kan det nästan kännas lite fånigt att mitt liv ska styras efter någon annans regler, efter ätstöringingen regler, när jag egentligen inte alls behöver göra det. Varför lida? Varför utsätta sig för så mycket smärta när jag i själva verket inte behöver det?

Visst är dessa tankar och känslor inborrade i min kropp och hjärna, det är inte en lätt match. Men det går! Det är verkligen inte omöjligt. Det finns ett annat liv, en annan väg än anorexins väg och jag ska fortsätta följa den tills jag kan känna den här riktiga friheten och lyckan igen, tills jag kan göra saker jag vill, tills jag litar på mig själv och min kropp igen, tills jag tycker om mig själv, tills vi är kompisar igen jag och min kropp. Ja, det är dags att göra slut med ätstörningen en gång för alla. Och det är dags att plocka fram Sara igen, det är dags nu.