saraljunggrens.blogg.se

Att komma hem, till ett kallt Sverige. Det var med väldigt blandade känslor jag klev ur planet på hemmaplan. Kylan var det första som slog mig, sen kom ångesten, som en storm slet den tag i mig. Jag sov i stort sett hela resan hem, tankarna bråkade så mycket och jag ville bara försvinna. 

På onsdagen när jag vaknade var det med tunga steg jag gick upp, kollade ut genom fönstret och insåg att jag inte längre var kvar i värmen, att utsikten numera bestod av snö och minusgrader. Ångest. Att ordna frukost var jobbigt, inget mera all inclusive. Resten av dagen var jobbig, men det gick, Annelie var ledig så det kändes skönt att inte vara själv. Men jag kände direkt att det inte gick lika lätt. 

Torsdagen, och jag vaknade upp själv. Usch vad jobbigt. Att ordna frukost var en stor kamp i sig, bara att hälla upp yoghurten tog mig ungefär 10 minuter då jag hela tiden stod och bråkade med tankarna om att det vart för mycket, att jag skulle skita i att äta osv osv, till slut fick jag slå på mig själv och liksom skrika att nu fan häller du upp yoghurten som det ska vara!!! Och det gjorde jag. 

Lunchen gick lättare Och jag åkte till mormor några timmar så jag inte skulle vara ensam, ångesten bara rev i mig när jag var själv. 

Middagen fick jag äta själv och här tog jag kommandot, jag får vara så jävla hård mot mig själv just nu när jag är själv för att det ska gå, för herregud vad det skriker i mitt huvud, ätstörningen gör allt i sin makt för att ta över nu och det är så himla jobbigt och påfrestande, men framförallt gör det mig rädd. Men det gäller bara att vara starkare än någonsin, och jag gör mitt bästa. Men fan vad det blev jobbigt. Idag känns det något lättare, det är nog mer för att det är helg och Annelie är hemma så jag slipper vara själv. Är så tacksam över att jag har henne, min bästa vän. Som jag kan prata om allt med, som finns där och stöttar när det känns jobbigt och framförallt, någon jag känner mig trygg med och som jag kan lita på till 100%. 

Förutom de jobbiga känslor jag har så har den här veckan i Egypten varit så jävla underbar!!! Värmen, att ligga i bikini och svettas, att slippa laga mat och bara gå och plocka det man vill. Att bara njuta och koppla bort verkligheten för ett tag, fy vad det har varit underbart. Jag har skrattat MINST 10 gånger varje dag, och känt mig glad och haft så mycket livsglädje. Ja livet har bara känts så lätt! Sen går det ju inte bara att sätta sig på ett plan och lämna allt bakom sig, såklart har ätstörningen funnits där och knackat på axeln men jag har varje gång varit starkare och vunnit kampen just för att jag kände livslust och jag kände mig stark och då blev det så mycket lättare att slå bort anorexin. Så jag har njutit, jag har unnat mig, jag har ätit efterrätt varje dag, druckit drinkar, smakat på massa olika maträtter och det har verkligen stärkt mig som människa, jag fick mersmak på livet och det var flera stunder jag upplevde känslan av att känna sig frisk, skrämmande ja men samtidigt så himla härligt och befriande. Så därför blir jag så himla ledsen att allt ska komma tillbaka som ett slag i magen så fort man sättet foten på svensk mark. Det är som att nu jävlar ska jag straffas för att jag mått bra och ätit gott hela veckan, som en våg av obehag kom det över mig. 

Att åka iväg var nog precis det jag behövde, men att komma hem var precis motsatsen, nu är det bara börja om från början. Jag saknar Egypten så mycket!! Men nu måste jag fokusera på NU på livet just nu och göra det bästa av saken. Ta upp fighten åter igen....