saraljunggrens.blogg.se

Hej på er, nu var det ett bra tag sen jag skrev och OJ vad jag har att berätta. Veckan har rullat på men oron har gnagt ínom mig hela tiden, hur ska det lösa sig när dagvården slutar, kommer jag bli inlagd igen? och sånna frågor som snurrat  mitt huvud, sen var det lite extra jobbigt i fredags då det var ett helt år sedan jag blev inlagd, kan ni förstå det? alltså det har gått ett år. Just i fredags kämpade jag på lite extra, då jag tänkte tillbaka på tiden på avdelningen, en våg av obehag sköljer över mig bara jag tänker på det, nej där ska jag aldrig hamna igen. Alla fall Dagvården kommer att avslutas den 13 oktober så alltså inte denna vecka som kommer utan veckan därpå tar det slut för min del.

 

Jag fick en tid till bogöran i fredags för han ville prata med mig, jag hade förberett mig på att säga att jag gärna ville vara kvar i dagvården ett tag till, tills det hela känns mera stabilt, men jag hann knappt öppna munnen innan han spände ögonen i mig och sa, Sara du är den första i Linköping jag kommer föreslå det här till, men jag vill att du åker iväg till ett riktigt behandlingshem. Jag blev chockad. Tankarna började snurra och hundra frågor poppade upp i huvudet, vart då? när? Han sa att det handlade om Capio i varberg. ( https://capioanorexicenter.com/ ) för er som vill titta närmare.  Han har insett lika väl som jag att jag inte verkar kunna bli frisk här med den här hjälpen jag får nu, han tror det kan ge mycket med ett miljöombyte, få komma till ett ställe där inte sjukdomen sitter så mycket i väggarna, och visst det kan jag hålla med om, att här påminns jag ständigt om sjukdomen.

 

Och jag visste inte vad jag skulle svara, min första spontana reaktion blev automatiskt nej aldrig i livet, hjälp. Mmen efter lite betänkte tid inser jag att jag kanske måste göra det här, verkligen bli frisk en gång för alla inte hålla på att stå kvar och stampa på samma plats, det här beslutet kan förändra hela mitt liv, tackar jag ja till det här, kan det också betyda att jag tackar ja till livet igen. Jag vill ju så gärna bli fris, men så mycket rädsla det finns inom mig. Som ni förstår är inte det här ett beslut som bara kan fattas på 2 minuter inne i ett samtalsrum utan jag får till nästa vecka på mig att tänka över det här noggrant och länge. Det skulle betyda jättemycket för mig om ni ville säga eran åsikt om det här? Ska jag ta den här chansen ?