saraljunggrens.blogg.se

Avdelning 38 psykiatriska kliniken. Namnet får mig att rysa till även idag. Jag minns det som igår, dagen då jag blev inlagd. Det var den 4 oktober 2013. Jag skulle åka in för att göra en vanligt somatiskt kontroll. men jag visste inte då att just den dagen, just den dagen skulle livet tas ifrån mig, just den dagen skulle jag bli inlåst i nästan ett års tid framåt. Jag vaknade den här morgonen och klädde på mig, kände mig något yrare än vanligt samt att jag mådde lite illa, men jag tänkte att det är nog ingen fara så jag gick ner till mamma som skulle skjutsa in mig, jag hann se den lilla blåa bilen, sen blev det svart, jag föll ihop, jag minns så tydligt att jag tänkte att nu reser jag mig aldrig upp igen, det här är slutet, nu kommer jag dö. Jag såg ett ljus och kroppen bara föll ihop, den sa stopp. Mamma hjälpte mig sen in i bilen och jag kräktes, jag kommer ihåg att hon sa att det är bra nu, nu åker vi till sjukhuset, din kropp orkar inte mer, du ska få hjälp nu. Så vi åkte. Väl där fick jag komma in och lägga mig på en säng, och fick sen åka rullstol in till sjukhuset där jag fick ligga och få dropp. Jag var så rädd, vad skulle hända nu? Jag ville bara åka hem. Jag fick stanna på sjukhuset några timmar och sen kom dem orden som skulle förändra allt. -Sara du kommer att bli inlagd idag. Paniken spred sig i kroppen, skulle jag inte få komma hem nu?

 

Dom rullade iväg mig mot avdelningen. Vi fick komma in och sätta oss i ett rum, jag gick iväg och  rökte väldigt mycket, cigarett efter cigarett för att försöka lugna ner mig men tårarna bara rann och ångesten slet i mig. Tillslut kom två män som skulle ta mig till avdelningen men där brast det, jag bara skrek och sparkade runt mig jag skrek förtvivlat att dom skulle släppa mig och lämna mig i fred, att dom skulle försvinna och bara låta mig va, det kändes overkligt som i film, att dessa två män skulle ta mig ifrån livet, dom skulle låsa in mig. Jag orkade inte göra så mycket motstånd, men jag skrek, jag fortsatte skrika. Väl uppe på avdelningen fick jag ett rum och där satt jag och grät. Ensam i ett kalt litet rum på avdelning 38, jag var nu inlagd, på tvångsvård. Att livet kan förändras så snabbt.

 

På kvällen kom den in en personal som sa att det var mat, aldrig i livet tänkte jag, jag svarade inte men jag följde med, satte mig vid bordet och rätten som serverades framför mig var kyckling med potaissallad, jag hade inte ätit på hela dagen och hjärnspökerna var starka, otroligt starka, jag tog en kanske 2 bitar kyckling sen klarade jag inte mer. Att sitta i en matsal full med människor som lider av olika psykiska störningar och att själv försöka äta, situationen är näst intill overklig. Då brast det, jag gick därifrån och skrek att jag klarar inte det här! Personalen sprang efter med en näringsdryck, som jag motvilligt sörplade i  mig efter många om och men. sen satt jag inne på rummet, jag hade en personal med som vakade över mig. En som satt och glodde på minsta lilla rörelse jag gjorde, jag hade inte längre något liv. Jag ville dö.