"Det finns bara 2 alternativ nu"
Hemma igen, i tårar ligger jag nu i soffan och bara känner hur klumpen i magen växer sig större och större. Illamående, rädd, ilska känner jag nu. Mina känslor bara sväller över och jag vet inte vart jag ska ta vägen vill bara skrika åt hela världen att dra åt helvete och lämna mig ifred.
Vi kan ta det från början. Började alltså med ett besök hos psykologen, vemodigt som alltid gick jag in där och han frågade som vanligt hur jag mådde och jag sa som vanligt att det är väll okej att det går upp och ner. Okej säger han och så börjar han ställa massa irrelevanta frågor som jag inte tänker skriva här men saker som inte har alls med mitt mående eller sjukdomen att göra. Alltså privata frågor som jag inte ens skulle berätta för mina närmsta. Och då sa jag att det har väll inte du med att göra ? Hur ska det hjälpa mig?
Arg blev jag. Sen började jag gråta istället och sa att jag inte får någon hjälp av det här att jag inte ville vara här utan ville gå därifrån, så sa han att jag hade en tid hos bogöran nu direkt efter, ångesten började stiga och vi slutade vårat samtal där, utan något som helst bra avslut och jag gick ut och rökte och sen gick jag in och väntade på bogöran.
Sen kom han och vi gick in på hans rum och så började han att fråga mig hur jag tyckte att mitt minne fungerade? Hur det kändes i huvudet, om jag var förvirrad osv. Va? Kände jag bara. Och frågade varför han undrade det, och vet ni vad han svarar? Att PER att det var per alltså psykologen som sagt det till honom, att jag inte alls var som jag brukade att jag svamlade i samtalen att jag glömde saker och pratade osammanhängande. Ilskan bubblade inom mig. Han har INGEN som helst rätt att gå och skvallra till bogöran om våra PRIVATA samtal, han har ju för fan tystnadsplikt. Och det är inte första gången han går och skvallrar till honom om vad vi pratat om. Så min tillit till per är lika med noll. Jag känner bara att jag absolut inte har något som helst mer att säga till honom.
Sen allafall såg han mig i ögonen på det där sättet som att nu kommer han säga något allvarligt. Och det gjorde han. Han berättade att det där med Varberg gick väldigt långsamt och att han nu inte visste om det skulle bli av men att han jobbade på att jag skulle få komma dit. Och sen sa han " det finns bara två alternativ nu Sara" och det ena är att du får komma till behandlingshemmet. Det andra alternativet innebär inläggning med vak 24 timmar om dygnet". Alltså inläggning på Psyk på avdelningen 38.
Jag fann inga ord, tårarna började rinna och jag mer eller mindre skrek att jag vägrar bli inlagd, ni kan inte göra så! Det är mitt liv inte ditt. Han svarade då sådär iskallt som alltid att " du har ingen talan i det här, det kommer att ske vare sig du vill eller inte, det finns inte på kartan att vi skulle låta dig vara ifred, för du är i så himla dåligt skick nu"
Fyfan vad jag bara ville slå till honom just då. Inläggning ? Aldrig i livet. Jag tänker inte bli inlagd, nej nej nej nej.
Så nu får jag alltså gå och vänta till typ mitten av mars. Då vet han vilket alternativ det blir. Ja det blir ju roliga veckor, vad fan ska jag göra ? Jag har inte mått såhär jävla dåligt på evigheter allt känns bara så jävla meningslöst och jag vill bara försvinna, jag får panik och bara känner att jag måste flytta härifrån. Jag måste fly. Jag känner mig så fruktansvärt kränkt som människa, att inte ha någon talan att inte få bestämma över sig själv eller sitt eget liv, det är fan som att vara ett inlåst djur i en bur.
Det värsta av allt är att det också nu tar emot hundra gånger mera att äta, så ja det blev ju kanonbra det här, vilken jävla dag.
