Insikt
Jag ställer mig framför spegeln, granskar, kollar, hatar. Orden börjar hagla över mig på en gång. Du är ful, du är värdelös, du är fet, du borde inte få finnas, du är ingenting värd, alla tänkbara elaka ord slås emot mig som en våg. Men jag reagerar inte. Jag är van. Det är så det ska vara, det är vardag för mig. varje liten blick fylls med självhat och hårda ord. Inte konstigt att jag inte har något självförtroende, det är inte konstigt att jag mår dåligt. Att varje dag få stå ut med den här mobbningen, det är inte konstigt att livet känns ganska meningslöst och mörkt ibland.
För några dagar sen, en kväll då tankarna var extra starka och orden var hårdare än någonsin så brast det. Jag satt i soffan och mådde så dåligt, jag hade så mycket inom mig att det kändes som att jag skulle explodera och då sa jag till Annelie, Ska jag dela med mig? Ska jag berätta för dig vad dom säger till mig i mitt huvud?
Och det gjorde jag. Jag började prata berättade exakt vad dom skriker på mig, alla dom här orden, du är ful du är äcklig, du är fet, du är värdelös, du borde inte finnas, allting. Och det var inte förens jag sa dessa orden högt jag insåg hur hemskt det är, hur synd det är om den här lilla tjejen som jag möts av i spegeln, det är så fruktansvärt synd om henne. Vad har hon gjort för att förtjäna den här mobbningen, varje dag? Varför ska hon straffas? Jag blev rädd, och när jag berättade högt hur dom skrek på mig, så blev jag så ledsen, tårarna bara rann och det var liksom då jag insåg att den här lilla tjejen som blir mobbad, det är ju jag! Det är ju JAG som blir utsatt för det här. Jag kände bara att jag måste rädda den här lilla tjejen, krama om henne, börja älska henne, säga att jag är här nu, jag ska ta hand om dig, det kommer bli bra, jag ska rädda dig från dessa mobbare som trycker ner dig under marken, som sparkar och slår på dig. Jag insåg då att jag måste börja rädda mig själv. Jag måste ta hand om den här tjejen som gömmer sig,hon får också finnas, jag får finnas! Jag är värd att leva! Sara är värd att få finnas, att få äta, att få skratta, att få umgås med kompisar, hon är värd det.
Sen den kvällen har livet känts så annorlunda, jag har börjat tänka på ett helt annat sätt. Varje gång det känns tufft, när tankarna skriker på mig( för det gör dom fortfarande, lika mycket ) så tänker jag istället att jag måste rädda mig själv ifrån dessa monster, dom kan inte skada mig om jag inte lyssnar på dom. det känns annorlunda nu, jag har insett att det bara är jag som kan ta kontrollen, det är bara jag som kan rädda mig själv, och för första gången på länge så vill jag faktiskt det, jag vill ta hand om mig själv, jag vill äta. Jag vill leva. Jag ställde mig i spegeln idag och som vanligt haglar dom här elaka orden över mig, och visst det går inte att ignorera, och visst jag lyssnar fortfarande på det för jag är fortfarande väldigt osäker i mig själv, men tankarna får finnas, rösterna får finnas och dom kommer inte försvinna över en dag. Men det jag gjorde idag var istället att högt och tydligt säga till spegelbilden, till den här lilla tjejen att du är fin och du duger precis som du är. Jag började gråta när jag sa det, vet inte varför men det är som att spegelbilden tackar mig och säger äntligen. Det kanske inte låter som mycket men för mig är det ett stort steg att kunna säga något positivt till sig själv efter så lång tid av självhat, jag vill ta hand om mig själv nu, jag vill finnas.
