Så mycket känslor
Gårdagen var verkligen katastrofal på alla sätt och vis. Mådde illa och grät från och till hela dagen. Tankar och känslor bara stormade runt i kroppen och jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Det var som att jag gick i en levande mardröm, blundade jag så kändes det som att jag satt där i rökrummet på avd 38, satt där och stirrade ut på den där parkeringen. Det var obehagligt. Jag var inte mig själv igår.
Idag när jag hunnit smälta gårdagen lite mer har jag nu istället försökt vända det här hatet och ilskan emot ätstörningen. Insett att det är varken bogöran eller vårdens fel, det är inte dom jag ska bli arga på, dom försöker egentligen bara att hjälpa mig, det är inte jag som blir förbannad, det är ätstörningen som skriker inne i huvudet, skriker i panik över att dom inte längre ska få styra mitt liv. Så idag har jag känt mig så stark, jag har verkligen gått emot ätstörningen hela dagen och det tar på krafterna så nu är jag jättetrött, men jag har verkligen fått en spark i baken nu och kämpar mera än någonsin. Usch, jag vet ju innerst inne att jag vill bli frisk, att jag egentligen vill gå upp i vikt, jag vill ju inte ha det såhär. Det vet jag ju. Det är bara att jag levt med det så länge nu att allting utanför min bubbla känns obehagligt och läskigt.
Och jag tänker ofta såhär att för VEM alltså på riktigt för vem är det jag vill vara såhär smal för egentligen? Vad är det jag vill bevisa egentligen? Liksom jag har bevisat för er och för mig själv att jag kan lyckas bli såhär underviktig. Men till vilket pris? Varför skulle någonting bli bättre utav det? Jag måste och jag säger det ofta måste våga släppa det här sjuka och fokusera på framtiden, hur vill jag ha mitt liv? Vad vill jag göra ? Att bygga ett nytt liv där jag bestämmer precis hur jag vill ha det, det känns så lockande. Jag vill inte få permanenta skador på min kropp, vilket jag säkert kanske redan fått , men jag vill inte förstöra för mig själv mera. Jag har ett liv, jag föds och jag där och därimellan har jag kraften att göra vad jag vill egentligen. Och det tror jag att jag ska försöka ta vara på lite mer. Livet är så mycket värt. Skitsamma egentligen om jag går upp i vikt, jag kommer må så mycket bättre, och tänk vad roligt att kunna klä sig lite fint och kunna fylla ut sina kläder, istället för att byxorna i minsta storleken hänger i rumpan, det är inte snyggt. Jag vill egentligen gå upp i vikt, få en normal kropp. Vad jag babblar på här men vad jag vill säga är egentligen varför är jag så rädd för viktuppgången? Den kommer bara föra med sig positiva saker, den kommer göra att jag får mitt liv tillbaka, att inte försöka se det som ett nederlag att gå upp i vikt utan istället se varje litet gram uppåt som framgång, som ett litet litet steg emot den här friheten jag strävar efter. Jag känner mig allafall mer motiverad än någonsin.
